Det där med att känna sig som världens sämsta mamma, kan vi prata om det? Det här med att jag provoceras till den grad att jag faktiskt vill slå Trollet. För att jag går ner på tvååringens nivå och ba buhuhuhu du slog mig och rev mig i ansiktet och bet mig i armen, så jag vill slå dig med! Jättehårt.
Den där känslan jag har i kroppen när det återigen tagit tre timmar av slagsmål och gråt att få henne att somna på kvällen. Varje kväll! Tar det tre freakin' timmar. Och det är så svårt att erkänna men jag är så förbannad och slut varje kväll att det jag känner är väldigt nära hat. Svart och rent hat. Sen får jag en oerhörd ångest för att jag känner så. Micket negativ cirkel så att säga.
Att jag får lust att gråta varenda dag och ba buhuhuhu ska det vara så här? Är detta normalt? Är det vi som har fått henne att bete sig så här? Eller är tvååringar alltid små djävulsinkarnationer?
Det är nu någon räcker upp handen och säger att det har hänt att de känt så också. Att de medger att deras barn också beter sig som småjävlar i perioder. Det vore skönt.
16 kommentarer:
*räcker upp handen*
*räcker upp handen*
Ja. Herre gud. Many times. På BVC sa vår barnmorska till oss att alla föräldrar känner att de vill slå sina barn/hat och att det är en helt naturlig känsla till följd av trötthet/utmattning. Så länge man inte gör något skulle man inte vara rädd för den känslan eller skämmas.
Jag lyssnar massvis på Knattetimmen i P4. Där pratar de mycket om trots och asjobbiga nattningar. Det känns som fin tröst när det är jobbigt. Bra tips om du vill höra barnmorska och barnpsykolog säga att allt är normalt och bra!
och att det kommer att gå över såklart (+ få en hel del bra praktiska tips).
Josefin och MissParker: Jag älskar er båda just nu! Och ska ägna dagen åt att ligga i sängen och lyssna på Knattetimmen tror jag.
Min mamma, som ändå lyckats med fyra barn, sa att hon ville sälja oss alla vid 2 års ålder.
På något sätt en kombination av bästa och värsta åldrar.
Jag har själv en 2,5 åring nu.
Ibland - när hon ska läggas - så måste jag gå ut i köket och dunka en stol i golvet. Hårt.
Om man vet det ser man det på golvet.
Och du, tre timmar.
Man får bryta ihop, det får man!
Jaja! Det där är det allra jobbigaste. De låååååånga mastodontläggningarna när man blir GALEN.
Nu har jag ju inte haft en tvååring ännu, men jag känner på mig att jag kommer att få uppleva den här ilskan. Folk som säger att de bara upplevt lycka måste förneka och förtrycka så himla mycket.
På riktigt jag älskar er alla så himla möe just nu. Och jenny det där var hemskt klokt sagt.
Ibland kan det vara bra att, i sansat tillstånd, tänka ut hur nattningen SKA gå till och sedan hålla sig strikt till det en testperiod. Men i andra lägen kan det vara bättre för alla att barnet får "styra" lite extra under en period. Hänsyn till barnet såklart, men utmattade och rasande föräldrar är inte optimalt!
Inget kan göra en så arg som de egna barnen - inte så lycklig, glad, salig, stolt heller...
Fi fan alltså vad jobbigt det låter, hur pallar ni egentligen? Jag bara bävar nu för vad som ska komma skall, Liv har ju alltid varit grym på att sova och har aldrig något emot att gå och lägga sig, men trotsåldern sägs ju kunna göra ofattbara saker med de snällaste av ungar... Fråga bara, har ni testat någon metod eller rutin, eller tom. att ta in hjälp? I Oz kan man få åka till sleep schools med barnen, kallas typ Tresillian, där man sover över i några nätter för att få hjälp. Min husgud är Tizzie Hall, Save our Sleep är det bästa jag köpt-30 dollar för en hel jäkla massa sömn. How to raise a happy toddler har grym mycket sömnråd också. Jag vet ju såklart att alla ongar är olika, som tur är, men det kanske kan vara värt ett försök i alla fall? Hon rekommenderar att toddlers sover i spjälsäng tills minst 2.5 år fast helst 3, tydligen sover de bättre i buren.
Men, det är ju å andra sidan jävligt lätt för mig att sitta här och ge råd om att läsa böcker osv när ni säkert testat precis allt. Hoppas att det ordnar sig iaf, för får man inte sova spelar det ingen roll hur söta de är. Och får de inte sova tillräckligt så blir de hyperaktiva när de är vakna.
Ps: och jag är ju dessutom lite hårdare i min syn på barnuppfostran-tycker exempelvis att de mjäkar lite för mycket i Sverige. har lyssnat på kanttetimmen och blir ofta irriterad.
Ps2: Läs/tittvärt http://www.mamamia.com.au/parenting/meet-my-sleep-whisperer/
Tack för tips. Vi har ju inte kört med någon metod konsekvent men med väldigt strikta rutiner om kvällarna. Och förr var ju problemet det omvända att hon vaknade mellan fem och 100 ggr under natten men somnade på fem minuter vid läggning. Då provade vi controlled crying följt av en lite mildare form av samma utan några resultat egentligen. Runt 21 månader började hon plötsligt sova bara sådär från den ena dagen till den andra. Nu sover hon oftast till fem, kommer in till oss och sover två timmar till i vår säng. Och det är väl egentligen nytt att hon sover i egen säng också. Hon blev helt hysterisk bara vi närmade oss spjälsängen från runt ett år. Nu har vi tagit bort sidan på spjälsängen och då går det bra.
Men nu har jag iaf sagt till på kohanga att jag vill att hennes tupplur där blir kortare under dagen. Och så ska jag börja lägga henne kl 8 istället för 7, så kanske det ska gå lite smidigare. Lite mer tålamod från min sida hjälper säkert också till.
Det visar verkligen hur olika barn är, och att det aldrig är förälderns fel att de inte vill sova. Som en liten en tröst kan jag berätta att min svägerskas båda ungar inte gillade att sova fram de var tre (timslånga nattningar, skrik, gnäll, vaknade tusen ggr per natt osv) men sedan plötsligt-älskade att sova och tom. bad om att få gå och lägga sig på kvällarna. Tror det var i samband med att de droppade eftermiddagsluren. Håll ut-det är ej för evigt och jag känner ofta att jag vill slå Liv. Eller åtminstone nypa liiite för hårt. Jag tycker att du verkar vara en grym mamma, och eftersom du sagt att din man (hehe) jobbar mycket och att du får axla mycket ansvar så är det väl inte så konstigt att du tappar tålamodet.
Skicka en kommentar